Nyligen meddelade Patent- och marknadsöverdomstolen dom i mål PMT 13691-21. Målet rörde ett kreditföretags avtalsvillkor i ett konsumentkreditavtal. Villkoret innebar att en förseningsavgift togs ut av låntagare om de inte betalat i rätt tid. Domstolen bedömde att det aktuella avtalsvillkoret stred mot lag och skulle förbjudas.
Efter överklagan fastställde Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD) Patent- och marknadsdomstolens (PMD) dom i alla delar. Frågan i målet var om det aktuella villkoret om förseningsavgift var oskäligt, i första hand på grunden att det strider mot tvingande bestämmelser i lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. (inkassokostnadslagen). I andra hand för att det, till konsumentens nackdel, rubbar balansen mellan parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet.
Domstolen fastslog att förseningsavgiften inte kunde förstås på annat sätt än som en påtryckning på gäldenären att betala sin skuld då åtgärderna vidtogs först när fordringen förfallit till betalning. Enligt Inkassokostnadslagen är gäldenären inte skyldig att ersätta andra åtgärder än avtalade betalningspåminnelser och inkassokrav som borgenären vidtar för att få gäldenären att betala den förfallna fordran. Gäldenären är därmed inte skyldig att ersätta borgenärens kostnader för administrativa åtgärder som vidtas med anledning av dröjsmålet. Villkoret ansågs ogiltigt och i strid med tvingande bestämmelser i Inkassokostnadslagen och var därför också oskäligt enligt avtalsvillkorslagen.
Vidare framhöll PMÖD att inkassokostnadslagens utformande talar för att lagen uttömmande reglerar vilka kostnader som normalt ingår vid indrivning av förfallen fordran samt att det finns stöd för att förseningsavgifter i andra förhållanden än handelsförhållanden ska antas vara ogrundade eller obefogade. Läs domen i sin helhet här.